Emelie i LA: Venice

Alright, var var vi? Ibland händer ingenting och sen händer det massor så om jag har ork så kanske det blir två inlägg idag. I torsdags fick Ebba beskedet att Malin och Emelies kompis äntligen hade hittat en bil till henne som motsvarade hennes prisklass och önskemål. Sagt och gjort, Ebba blev med bil helt enkelt. Hon ville verkligen ha en bil och det underlättar för alla inblandade och möjliggör för oss att kunna göra utflykter vilket vi har gjort både igår och idag. Igår (lördag) åkte Malin och Linda iväg till stranden och hyrde cyklar medan jag och Ebba åkte iväg och fixade bilförsäkring. När vi var klara där så rattade vi Moa, som bilen nu är döpt till, mot Venice för att titta på kanalerna. Den som är lite alert kanske kommer ihåg att jag aldrig lyckades ta mig till kanalerna sist jag var i Venice men nu fick jag äntligen se dem. Oboy, vad mysigt det är där! Så otroligt fina små hus, ingen den andra lik, lugnt och fridfullt mitt i stora Los Angeles och bara så himla mysigt! Oj, vad jag vill bo där!
När vi hade flanerat runt där ett bra tag stannade vi till vid Main Street och tog en sen lunch på Urth Café som vi toppade med varsin glasstrut från Ben & Jerrys innan vi råkade halka in på en second handbutik där vi "bara skulle kolla lite". Jojo...jag kom ut därifrån med bland annat en vinterkappa (!) och lite annat smått och gott. Anledningen till inköpet av vinterkappan är att det tydligen kan bli svalt här på vintern (who knew?) och jag ska resa runt lite under vintern när Göran är här och då kommer jag behöva en varmare jacka. Plus att den var ju så fin. Det var vad jag använde som argument för mig själv när snål-Emelie började hacka på mig inne i huvudet. Just nu känns det som att jag drar mitt kort hej vilt och hoppas på det bästa inför kommande månader. Kanske inte världens bästa taktik men...Hursomhelst, när vi var färdigshoppade sladdade vi hemåt och gjorde oss i ordning för utgång. Det var någon kille i Linda och vår granne Sofias businessklass som hade ställt sig upp i klassen tidigare i veckan och sagt: "Hej, jag fyller år på lördag och har hyrt en svit på Hotel Roosevelt och alla ni är inbjudna". Tjaaa, alltså vi bangar ju inte på festligheter så vi svidade om och satte oss i taxin mot Hollywood. Väl där så blev det dock vad man skulle kunna kalla ett rejält jävla antiklimax. Typ 10 minuter innan vi kom hade vakter kastat ut hälften av människorna ur sviten eftersom det var för mycket folk och de fick inte spela musik så när vi kom dit så satt det ett gäng fjortisar i ett knäpptyst rum och glodde på oss. Det visade sig att killen som fyllde år fyllde 20 och Emelie upplyste oss om att när någon har fest på ett hotell så innebär det oftast att det är för att de inte är tillräckligt gamla för att gå ut på klubb för att festa och här måste du ju som bekant vara minst 21 år. Well, you live and learn. Jag har nog aldrig känt mig så obekväm i hela mitt liv. Vi gjorde en ganska snabb visit där innan vi smet vidare ut i Hollywoodnatten. Hollywood och klubbarna där imponerar dock inte alls på mig. Om det är illa på Stureplan så är det ingenting jämfört med vad det är i Hollywood. Du kommer inte ens in om du inte känner en promoter (nu har vi tur som har Emelie och Malin som känner en del) men jag hatar hela den där grejen. De som står med gästlistan i dörren kan neka ett sällskap för att någon är för tjock, för ful, har fel kläder, inte har högklackat...av vilken anledning som helst egentligen och du har ingenting att säga till om. Hollywoodklubbarna är med andra ord precis allt som ställen som Café Habana i Malibu inte är. Där kan du komma in och se ut hur fan du vill, bara du lovar att ha kul ungefär. Mycket mer min stil.
Väl hemma igen var det marsch i säng som gällde för vi hade nämligen planer för söndagen och vad det var kommer i nästa inlägg.