A San Bernardino Sunday

Igår eftermiddag hoppade jag och Ebba in i hennes bil och styrde kosan mot San Bernardino som ligger en dryg timme på motorvägen rakt österut från LA. Vi skulle nämligen se Mumford & Sons spela på en festival. När vi kom fram upptäckte vi att konserten var på en amfiteater mitt ute i ingenting. Mitt i öknen bland bergen låg denna amfiteater och det var packat med folk. Vi mötte upp Ebbas kompisar som hade varit där hela dagen och sett de andra banden också. Mumford & Sons klev upp på scenen samtidigt som solen gick ned bakom bergen och hela upplevelsen kändes helt plötsligt smått religiös och utomkroppslig. Jag vet inte om det hade med all marijuanarök i luften men jag blev alldeles salig. Det var så vackert hela grejen. Den underbara musiken, det dramatiska landskapet som omgav amfiteatern, alla glada människor (enligt sångaren var vi den största publiken de någonsin hade spelat för), den ljumma sommarkvällen och den vackra solnedgången...det var en helt otrolig upplevelse och i den stunden kände jag att jag verkligen älskade mitt liv.

Hittade ett klipp som någon hade lagt upp på YouTube efter konserten igår. Den här låten spelas verkligen sönder och samman på radion här i LA just nu men åh, vad den är bra!