Höstdepp

Den senaste veckan har helt och hållet ägnats åt pluggande. Till skillnad från alla andra veckor den senaste tiden...Eftersom jag endast går på SMC för att få spendera ett år i LA så känns det väldigt jobbigt att skolan tar så mycket av min tid. Om det inte var för att jag lär mig så otroligt mycket spanska så skulle jag ångra bittert att jag valde en 5-unitskurs. Jag vet att jag tjatar om den här sabla spanskan men det kan inte hjälpas. Det är tungt helt enkelt. Som om inte allt plugg vore nog så har jag gått in i någon form av höstdepp. Det är inget ovanligt när det gäller mig men här borta känns det som att alla mina känslor har förstärkts. När något har varit kul så har det varit svinkul och nu när jag har dragit på mig höstdepp så känner jag mig jättedeppig. Jag har ingen aptit, ingenting är roligt och jag har inte lust med någonting. Några tappra hemifrån har försökt att peppa men jag känner mig som teflon för tillfället. Istället hasar jag runt här hemma i pyjamasen trots att klockan är kvart i sex på kvällen och äter knäckebröd till frukost, lunch och middag. Jag har tagit fram min inre Bridget Jones skulle man kunna säga. It ain't pretty kan jag meddela...

Lindas fästman och hennes familj kom hit till LA igår så henne lär man inte se mycket av de närmaste två veckorna. Jag vet hur mycket hon har sett fram emot det här besöket så det är jättekul att se hur glad hon är. Det får mig dock att längta ännu mer tills mitt besök kommer. Snart är det bara två månader kvar men det känns väldigt avlägset just nu.

Tack gode gud för Downton Abbey dock! Hade jag inte haft den serien vet jag inte vad jag hade gjort. Istället för att tänka på mina egna bekymmer engagerar jag mig i Mr Bates, Anna, Branson och Sybils öden istället. Lykke, varför har du inte sagt någonting? Det är ju hur bra som helst!