Att leva i LA - Hundar

Jag kände mig lite deppig alldeles nyss och när jag gör det så brukar jag googla på cavaliervalpar så brukar det genast kännas bättre. Den här gången blev det dock helt fel. Eftersom storebror känner av att jag befinner mig i LA så får man upp andra sökresultat än om jag skulle befunnit mig i Stockholm. Någon utav de första träffarna jag fick upp var därför något som hette cavalierrescueusa.org där man kan donera pengar eller adoptera en cavalier. De som känner mig väl vet att det här är ju bara så totalt fel sida för mig att gå in på (jag kan se Göran sitta framför sin dator när han läser det här och bara skakar på huvudet) för jag är nämligen så hysteriskt blödig när det kommer till hundar som far illa. Men precis som man inte kan låta bli att stirra när man åker förbi en bilolycka så klickade jag mig ju naturligtvis in på den där sidan och nu sitter jag här och bölar i min ensamhet. Fan också. Men det gav mig en idé på ett blogginlägg så nu kör vi!

Eftersom jag bor i LA så kan jag bara uttala mig om just den här staden men jag har svårt att tänka mig att det skulle vara bättre någon annanstans i USA, snarare tvärtom. Folk och myndigheterna här har en helt annan syn på hundar. Det finns ju naturligtvis fantastiska hundägare också men överlag så behandlar folk sina hundar väldigt annorlunda här jämfört med i Sverige. T ex:

1. Först och främst: ALLA har en hund i LA.

2. De flesta hundarna är gatukorsningar och kommer från rescue shelters.

3. Glöm att hunden får 4-5 promenader per dag. Folk går till jobbet på morgonen och kommer hem och tar med hunden ut på promenad på kvällen alternativt släpper ut den i trädgården. Då har hunden varit ensam hemma i 10-12 timmar.

4. Det är väldigt vanligt att folk låter bli att ta sina hundar på promenad överhuvudtaget. Istället får de gå på låda inomhus precis som katter eller kissa på tidningar.

5. Många behandlar sina hundar som små bebisar och går runt och bär på dem/färgar dem rosa/klär dem i olika raffiga outfits.

6. Hundar sitter lösa när de åker bil. Ofta sitter de i knäet på den som kör eller står med halva kroppen utanför bilrutan. Jag har aldrig sett någon som har haft sin hund i bakluckan i en ordentlig bur. Till och med polisen släpper in sina hundar i baksätet på vanliga sedanbilar. Med tanke på hur ofta det sker bilolyckor här så känns det väldigt märkligt att man inte vill spänna fast sin trofaste vän.

7. Valpar tas från sina mammor när de är från två veckor gamla och uppåt. Jag vet inte om det är lag på det i Sverige men om inte annat så rekommenderar Svenska Kennelklubben starkt att man inte tar valpar från sin mamma förrän de är åtta veckor. Att ta dem från mamman tidigare än så är inte bra för valpens utveckling.

Eftersom jag älskar hundar och mår psykiskt dåligt när de far illa så ska jag erkänna att det här är en av de få saker som jag verkligen inte gillar med det här landet. Jag blir arg bara jag tänker på det. För att avsluta det här inlägget på ett positivt sätt så lägger jag in en bild på världens finaste hund. Min hund!

Världens finaste Pontus