Emelie i LA: Grand Canyon

I torsdags hoppade jag och Göran in i min racerbil och rattade ut i öknen. Det tar ett bra tag innan man ens lämnar LA och jag slutar aldrig förvånas över hur fruktansvärt stort den staden är men tids nog så kom vi i alla fall ut på landsbygden. Och där finns det inte mycket av nånting kan man säga. En bensinmack här och ett Subway där men annars finns det inte så mycket skoj att titta på mer än fina berg och lååånga raksträckor. Det rullade på väldigt bra och vi kom fram till vårt pitstop i Kingman mycket tidigare än beräknat så nu i efterhand kan vi konstatera att vi faktiskt hade kunnat brassa på hela vägen till Grand Canyon på en gång men nu blev det som sagt ett stopp i världsmetropolen Kingman en natt.

Dag två på vår roadtrip styrde vi vidare mot Grand Canyon och den turen gick ju om möjligt ännu snabbare så vi anlände hit till den lilla byn Tusayan strax efter lunch. By och by förresten, det är en gata med ett McDonalds och några hotell så det är väl synd att kalla det för en by egentligen. Hur som helst, vi installerade oss på rummet och insåg snabbt att här var det minsann inte varmt. Min pappa meddelade innan vi åkte att det skulle bli skönt för oss att komma ut i öknen "för där är det ju i alla fall lite varmare än i LA". Tjena...igår var det 16 minusgrader när vi åt middag. Innan middagen gick vi till det lilla turistcentret som finns här och såg en IMAX-film (tänk Cosmonova) om Grand Canyon som vi kan rekommendera om ni skulle få för er att åka hit. Det var lite bakgrundshistoria och så fick man se hur många olika saker man kan företa sig när man är här. Filmen fick oss att se fram emot vårt besök ännu mer så det var ett lyckat biobesök. I morse ställde vi klockan på jättejättetidigt för vi hade tänkt fånga soluppgången vid Grand Canyon. Jag gick in på nationalparkens hemsida för att dubbelkolla tider osv och såg då att de hade valt att stänga av vägen inne i nationalparken så det enda sättet att ta sig runt på var med deras egna shuttlebussar. Det var ju verkligen inte vad vi hade planerat men nu fick det bli så. Vi insåg ju att de hade fattat helt rätt beslut för det har varit riktigt halt och jävligt idag och man vill ju inte gärna glida av vägen och ner över kanten så att säga...

Soluppgången var naturligtvis väldigt fin att se men det var så fruktansvärt kallt så det tog bort lite av det härliga med upplevelsen. När solen väl var uppe och vi nästan hade frusit fast i marken kämpade vi oss tillbaka till bilen och åkte mot hotellet och ett varmt bad. Vår plan var att fånga solnedgången också så vi tog det lite lugnt på hotellet under förmiddagen och återvände vid ettsnåret och åkte runt med bussarna och knäppte kort som sig bör. Vi höll ut till solnedgången men sen fick det räcka. Jag hade klätt på mig alla kläder jag hade packat med mig plus en av Görans tröjor men det räckte inte på långa vägar. Både jag och Göran är rörande överens om att vi nog ska göra ett nytt besök när det är lite varmare för det gick inte att ta till sig allt i den här kylan. Vi kan dock sammanfatta det såhär: Grand Canyon är verkligen helt enormt och det är sagolikt vackert. Alla har nog sett det på TV eller i någon film nångång men det går verkligen inte att greppa hur enormt det är och helt...ja, alltså det saknas ord faktiskt. Jag brukar inte tappa talförmågan men i morse när vi gick ut på Mather Points utsiktsplats när det fortfarande var becksvart och hela Grand Canyon helt plötsligt sträckte ut sig framför oss i morgonsolen så var det nästan en religiös upplevelse. Det var helt otroligt och jag har aldrig sett eller upplevt något liknande tidigare och det går inte att beskriva, det måste helt enkelt upplevas.